Ni som följer mig på instagram ( detta eviga tjat om instagram ) vet att jag för en tid sedan var på arbetsintervju.

Intervjun gick bra och jag gick vidare i nästa steg av rekryteringsprocessen.

Man fick då göra ett test på nätet via en länk dom skickade ut, sedan skulle dom gå igenom och höra av sig.

Testen kändes enlekt och jag tyckte att det ändå gick hyfsat bra - har ju ändå jobbat med service och kundbemötande innan.

Det tog lång tid innan dom återkom med svar, så jag mailade och då skulle dom kalla till ännu en intervju senast idag OM man gick vidare. Ja, de va ju okej, förstår ju att de tar tid att gå igenom alla sökanden.

Så igår fick jag ett mail, ett mail där det står att jag tyvärr inte gått vidare för att jag var MEDEL ( och de stod verkligen med stora bokstäver i mailat ) i deras process. 

Det var dessutom ett sånt där mass-mail som dom skickar till ALLA som inte gått vidare.

Det känns så himla opersonligt och jag som verkligen verkligen verkligen ville ha det jobbet ( Ja, eller vilket jobb som faktiskt ) - men icke.

Har försökt samla lite positiv energi och skickat till andra som söker folk, hoppas nu med allt hopp som möjligen finns kvar i mig att jag får nått!

Vill verkligen slippa skriva in mig på arbetsförmedlingen igen, det är så fruktansvärt jobbigt.

 

Jag ska även senare under dagen idag bombadera en del butiker med

spontanansökningar, fan nån måste ju nappa?! 

 

Tyvärr så går så himla många utifrån utsidan på folket som söker, der ser man ju i typ alla butiker, där det bara är smala, snygga tjejer ( gärna unga också för den delen ) som jobbar, aldrig nån modell större, aldrig den där "fula ankungen" eller den där udda tjejen?! och så har dom mage att skriva att dom söker mångfalk bland sina medarbetare (?!) Dubbelmoral på hög nivå!

 

Ja, jag är lite bitter idag, men det känner jag att jag måste få vara!

MEN utav alla NEJ jag fått borde vändningen komma och ett JA borde dyka upp - eller?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Åter igen är det nu i princip evigheter sedan jag uppdaterade här.

Och ja, en del saker har ju hänt sedan sist, har till exempel var på världens roligaste roadtrip/weekend med fina vänner ner till Ullared och shoppat loss på Gekås.

Jag har fyllt 25 år och lillan har hunnit bli hela 11 månader!

Men tänkte inte tråka ut er med saker ni säkert redan visste ( i alla fall ni som följer mig på instagram )

Tänkte istället ta och berätta saker från min barndom och tidiga tonårs år för att ni ska förstå varför jag är just jag, vad som format mig och vad som gjort mig både ont & gott.

Kommer självklart inte kunna skriva ut hela mitt liv i ett inlägg, så de kommer i stötar - när jag som mest känner för att "skriva av mig".

 

Till att börja med är jag uppvuxen med bägge föräldrarna och två äldre bröder ( 5 & 8 år äldre )

Var alltid mammas lilla flicka ( är väl fortfarande enligt henne )

När jag var liten var min mamma hemma och dagmamma, så behövde aldrig gå på dagis ( både gott och ont? )

Hon hade även 4 andra barn , 2 stycken som var fasta och 2 andra som bara var vissa dagar.

De två "fasta" var ett syskonpar, storasyster Maria och lillebror Patrik som var lika gammal som mig ( Vi började sedan lekis tillsammans och gick i samma klass upp till gymnasiet )

Lekte för det mesta alltid med killar när jag var liten.

Vår granne hade barn i exakt samma ålder som vår familj fast motsatta kön, så där vi hade två pojkar hade dom två tjejer och motsvarigheten till mig var en kille - Niklas.

N och jag lekte nästan alltid. I sandlådan, med lego, bilar, byggde kojor och snöfort - you name it.

Jag antar att jag hade lättare att leka med killar av någon anledning?

Hade även en annan granne, Sandra, som också hon var lika gammal som mig.

Visst lekte vi också, men inte alls på samma sätt. S var väldigt bestämmande och skulle alltid bestämma vilka barbies/dockor jag fick ha, och råkade jag ha en av hennes "ken" dockor skulle han ALLTID vara kär/tillsammans med en av hennes tjejer. Hon hade dessutom SÅ mycket mer grejer än vad jag hade - tonvis med barbiedockor och tillbehör, hundsläde och tom. soffor till Barbie , vilket inte jag hade.

( Ja, hon var väldigt bortskämd kan jag tycka! men de kanske lätt blir så med skilda föräldrar? )

 

Hur som helst, dagbarnen Maria & Patrik blev såklart som extra syskon till mig, när dom inte var hos oss var jag gärna hos dom och lekte eller badade i deras inomhus pool (!)

när vi blev äldre brukade jag cykla dit väldigt ofta på sommarloven ( när man bor på landet bor man inte vägg i vägg som i stan, utan det var väl ca 2 km hem till dom ) och jag minns så väl en dag då vi lekte på deras baksida.

Storasyster M låg i hängmattan ( med huvudet & fötter från långsida till långsida ) och jag och lillebror P gungade henne, vi fick upp farten ganska bra och PANG så välte hängmattan över och M dunsade ner i stenplattorna under. Hon ställde sig snabbt upp och började springa runt och skrika "AJ AJ AJ AJ", vi trodde hon skämta men vi sprang och hämtade deras mamma som snabbt tog med M till sjukhuset där det visade sig att hon brutit armen.

Vilka skuldkänslor man fick, det var ju trots allt vi som gungat henne.

Vi har om jag minns det rätt kanske 6 år ( hon 8år ) när detta inträffade och jag kan än idag känna lite skuld.

Visst, vi var bara barn och sånt kan ju ske när som, och vi gjorde det absolut inte med flit.

Hon har i alla fall inga men av det idag tack o lov.

 

man brukar ju säga att man får vad man förtjänar, men då undrar jag vad tusan jag gjort för att förtjäna den behandlingen jag fick genom i princip hela grundskolan?

I lekis var det inget speciellt, men när vi gick upp i 1:an och 2:an så slutade min absolut bästa vän Christina, hon skulle byta skola för att dom skulle flytta. min värld rasade lite , men skulle jag nu leka med?

Jag fann snabbt en ny bästa vän i Maria, vi båda gillade hästar och hade äldre syskon som också dom gått/gick i samma klass. Vi lekte var och varannan dag, antingen hemma hos henne eller hos mig.

 

Eftersom vi bodde ute på landet och skolan inte var så stor gick vår klass tillsammans hela vägen från lekis till 6:an. Båda mina grannar Sandra och Niklas gick i min klass, precis som dagbarnet Patrik.

Vi var en rätt mixad klass med tjejer och killar, 8 tjejer och 10 killar ( plus minus nån på varje sida )

Redan i lågstadiet var klassen rätt uppdelad men kunde ändå leka allihopa tillsammans ibland

( mer sällan än ofta ).

Framåt 3:an började 2 nya tjejer i vår klass, den ena Jessica och den andra Josephine.

Jessica var nyinflyttad och Josephine hade fått flyttat dit till ett fosterhem.

Jessica och jag blev goda vänner eftersom även hon red i samma grupp som mig och Maria på ridskolan.

Men det var något underligt med Jessica, de tror jag vi alla kände redan när hon började.

Hur som helst, en dag upptäckte 2 i klassen att deras dunjacka resp. väska var trasiga, någon hade klippt hål/klippt sönder dom?

Ingen kunde ju förstår vad tusan som pågick, så vi satte upp "spanare" under raster osv. eftersom vi hade ett kapprum innan själva klassrummet så hade man egentligen ingen större koll på vad som hände där ute under lektioner trots att kapprummet endast var vårat och inga andra klasser ens rörde sig i närheten.

Men det hände såklart inget under våra "spaningsuppdrag" mer än att Jessica sa att hon såg någon springa ut från vårt kapprum och bort men hon såg inte vem eller hur personen såg ut.

Senare visade det sig att det i själva verket var hon själv som låg bakom allt, och varför vet ingen. Hon blev i alla fall påkommen och fick betala skadorna hon åstadkommit.

Kan väl känna att redan där skulle jag nog tagit avstånd från henne och hennes så kallade vänskap.

Lätt att vara efterklok.

Jessica och jag hamnade i samma klass i högstadiet då vi fick flytta till en större skola och vår klass sedan grundstadiet blev uppdelad på 4 olika klasser.

Jag hamnade såklart i Thunmanskolans jävligaste klass.

För er som sett Mean Girls kan bara tänka er vilka uppdelaningar det rådde i just vår klass.

Vi hade dom där elaka bitcharna, klassiska mean girls med andra ord. Tuffa, kaxiga killarna. Pluggisarna som grät så fort dom fick VG och inte MVG och så jag och jessica - töntarna/outsiders.

Jessica vägrade väl inse att hon faktiskt inte riktigt var så populär som hon kanske velat i högstadiet, så hon spred ett rykte om mig när vi gick i 9:an, att jag var kär i en kille i klassen under, en kille som såklart var kompis med ALLA "bad as" killarna i deras klass.

Det tyckte dom såklart var jättekul eller nått i del stilen så dom gav sig såklart på mig och körde stenhård mobbing.

Vart jag än gick fick jag höra glåpord som Blåval, Fetto, faty, Pattylover ( Killen hette Patrik men kallades tydligen för Patty ) osv. Dom kastade snöbollar på vintern och

annat dom andra dagarna på året då det inte fanns någon snö.

Ingen och då menar jag verkligen INGEN lärare sa något trots att dom såg vad som pågick.

och eftersom jag inte hade speciellt många vänner blev allt mer påtagligt och jag mådde sjukt dåligt.

Maria som var min bästa kompis hade ju såklart hamnat i en klass som höll till på andra sidan skolan, men hon kunde till slut byta till vår klass, och det var nog räddningen.

Dom dagar jag var helt själv utan en endaste människa satt jag mest i uppehållsrummet hos sjuksyster i min ensamhet när alla andra var i matsalen och åt. 

Jag kunde inte äta, jag ville inte äta, hade ingen att sitta med, ingen att gå dit med.

Jag mådde så himla dåligt när jag gick i den där jävla skolan, de gick så långt att jag började skära mig i armarna och hoppades på att dö, jag hade INGET att leva för.

Jag vågade inte säga något till min föräldrar heller, dom kunde ju inte göra något åt saken liksom.

Hemma låssades jag som ingenting, höll masken. Satt mest på mitt rum och lyssnade på musik.

 

Det var först nu, sommaren 2013 som jag tog mod och berättade för mina föräldrar om mobbingen och det hade dom såklart ingen aning om. Bägge blev rätt stälda och visste nog inte riktigt vad dom skulle säga.

Att ta upp att jag dessutom skar mig i armarna kändes inte riktigt som läge just då och eftersom min mamma ibland läser min blogg kommer hon få reda på det genom detta tids nog.

 

Förlåt Mamma, att jag aldrig berättat detta för dig/er, men vad säger man till sina föräldrar?

"Jag är mobbad i skolan, har inga vänner och förresten jag har en dödsönskan och skär mig i armarna"

Klingar kanske inte så bra?

 

Och nej, självklart var det inte bara mobbningen i 9:an som triggade detta det finns mycket som ligger bakom men just det var det som utlöste allt.

Var mobbad redan i mellanstadiet.

Jag var/är stor och var det även som liten, och det var såklart ingen som vill vara tillsammans med en tjockis?!

På klassdiscon satt jag mest i ett hörn medan alla andra dansade och dansade tryckare - det var ju ingen som frivilligt ville göra det med mig.

Minns så väl en gång, två tjejer i klassen tvingade P ( dagbarnet ) att dansa med mig, mot hans vilja.

DET kändes ju JÄTTEKUL, att han verkligen ville dansa med mig... not!

Precis så som dom tvingade honom till det tvingade dom honom till att vara "tillsammans" med mig, det "förhållandet" varade i hela 4 minuter.

Fick höra en del opassande ord & smeknamn i mellanstadiet, men inte alls lika hårda som på högstadiet.

Och de personer från låg/mellanstadiet som jag faktiskt umgicks med och lekte med tog helt avstånd från mig i högstadiet, precis som att vi inte kände varandra, trots att gick gått och även då gick i samma klass.

Dom ville väl inte förknippas med mig helt enkelt.

DÄRFÖR skulle jag idag inte gå på återträff från varjen låg/mellan eller högstadiet.

 

Tack o Lov ändrades detta på gymnasiet.

Min bästa vän Maria ville bli florist och jag som inte hade den blekaste om vad jag ville göra följde hennes spår och sökte även jag. Vi bägge kom in och började på gymnasiet tillsammans.

En klass med BARA tjejer - hur skulle detta gå?

Minns första dagen så himla väl - dom som verkligen stack ut.

 

En tjej - Jennika, gick med sina slitna trasiga jeans, vita piketröja och med plånbok och nyklar i handen eftersom hon inte hade någon väska. Hon såg ut som en sån där klassisk mean girl, kaxig och brydde sig inte om vad andra tyckte om henne.

Sen hade vi Marlene A & Jeanette som hamnade brevid varandra i klassrummet, bägge snygga blonda tjejer - tänkte direkt att dessa kommer bli bästa vänner.

Mitt emot mig satt Lovisa, en riktig lantis som pratade om deras 120 kossor och att hon spelade nyckelharpa på fritiden.

Linda - vars föräldrar var poliser men hon själv hade provat i princip alla droger som fanns och stod mest och rökte på rasterna.

 

Första året på gymnasiet var inget vidare, de flesta klasser ( grundämnena ) hade vi tillsammans med andra klasser ( Hotell och restaurang ), så under det året satt jag och Maria mest på Donken hela dagarna, skolkade med andra ord. Vi fick även med oss en tjej - Angelica. En tyst tjej som inte sa så mycket, kommer inte ens ihåg hur vi började umgås ?

Hur som helst, andra året blev bättre, vi började umgås mer med dom andra, varav tre tjejer - Marlene L, Marlene A och Jennika ( blonda och kaxiga tjejerna från besk. innan )

Marlene A, Marre som vi kallade henne var ett år äldre och hade bytt linje, Marlene L, även kallas Lene och Jennika var bägge från Märsta. 

Vi började som sagt hänga med dessa helt underbara tjejer! ( ibland är man jävligt snabb att dömma andra från utsidan ), Maria hoppade av och kvar var jag med Angelica, vi tog tag i skolan och började gå mer och mer.

Till 3:e året fanns inget som hette skolka ( såvida inte hela klassen gjorde det typ )

Vi 5 var väldigt tajta och hängde både i och utanför skolan.

Vi fick tillskott av Jeanette ( från besk. innan ), Erika och Annika som

tidigare hängt med "Rök-Linda" och vi 8 blev väldigt goda vänner.

 

Idag, 6 år efter studenten har vi fortfarande bra kontakt och träffas (kanske lite för sällan just nu).

4 av oss har nu barn, varav jag och 2 andra under 2012, den 4:e under 2013.

Nu väntar vi bara på er andra ;)

 

Det jag ville komma till att utan dessa tjejer skulle jag inte vara den jag är idag, 

Ni var min räddning ur det svarta hålet och det är er jag har att tacka!

Jag värdesätter er och eran vänskap nått så otroligt högt!

 

( ber om ursäkt för denna helt osammanhängade text,

men ibland känns det så otrolit skönt att bara få skriva av sig lite )

 

 

Vad är det man brukar säga?